Hur skulle det kännas att leva ett liv där du inte längre behöver leta efter mening – utan får börja uppleva den, mitt i det som redan är?
Där du inte längre springer ifrån det som skaver, utan lär dig förstå det.
Där du får känna att livet – i all sin osäkerhet – bär på något värdefullt, och att du har en riktning att vila i.

Det var just den insikten som förde mig från att känna mig fast i ett liv jag inte kunde andas i, till att börja vandra en väg där jag fann djupare närvaro och riktning inifrån.
Jag sökte länge efter lösningar som skulle “fixa” det som kändes svårt.
Men det jag behövde var inte ännu en metod.
Jag behövde förstå vad jag faktiskt var i.
Och modet att möta det.

Min berättelse

Jag brinner för att vägleda människor till klarhet, insikt och en varsam, närvarande relation till sig själva.
Det vi behöver är inte fler sätt att fly – utan modet att stanna upp.
Att se det vi bär på, känna det, och börja förändra vad våra liv i grunden får handla om.

Det är där transformationen börjar.

Min egen väg började inom socialt arbete, där jag mötte människor i livets mest sårbara skeden – men också i deras styrka.
Samtidigt kände jag själv en tomhet.
Jag presterade, hjälpte andra, sökte yttre bekräftelse – men det jag längtade efter var en djupare närvaro i mitt eget liv.
En känsla av mening. Av inre riktning.
Inte som ett mål. Utan som ett sätt att leva.

Existentiell filosofi blev min väg tillbaka – till mig själv, och till livet som det faktiskt är.
Jag lärde mig att ångest kan vara en inbjudan till förändring.
Att sorg inte behöver lösas – den behöver få finnas.
Och att trötthet inte alltid är något att prestera sig ur – utan en viskning från djupare lager i oss själva.

Men det innebär också att det är jag själv som behöver ta ansvar för hur jag lever mitt liv…