Upptäckten av varat

En av de mest framträdande gångerna som jag kommit i kontakt med min existens var när jag var med om en bilolycka. Jag körde, det var verkligen det sämsta väglaget för att köra, det var mörkt, halt, det yrde snö och jag körde på en stor motorväg vid Jönköping någonstans. Min kompis sov bredvid mig. Jag körde 80 på motorvägen och tyckte jag körde i en rimlig hastighet med tanke på vädret. Jag var i princip själv på vägen. Jag tyckte jag låg lite för nära den vita, dragna linjen på vägkanten så jag vred ratten typ en cm för att styra inåt mitten, men det var nog för att få slir.

Tiden stannade men inte bilen.

Den slirade över hela vägbanan.

Och jag blev plötsligt fullt meveten om min existens.

Det var det enda jag var medveten om.

Min existens trädde fram ur omvärlden som annars var mitt fokus.

Och det kunde lika gärna vara sista sekunderna av den.

Det var verkligen känslan av att mitt liv var i någon annans händer.

Det kändes som att allt liv jag haft innan skulle jag bara vara tacksam för och att livet inte är skyldig mig något mer än det här.

Det är en känsla och en mening jag ibland påminner mig om, livet är inte skyldig mig någonting.

Bilen stannade tillslut.

Under några fruktansvärda sekunder trodde jag att vi stod tvärs över vägbanan och att kanske skulle inte bilen efter se oss och köra in i oss.

Jag tittade ut genom fönsterrutan och vi stod med bakdelen nedåt diket och strålkastarnas ljus lyste upp hela motorvägen framför oss.

Det var styst.

Mörkt.

Snön yrde.

Världen fortsatte.

Och jag var plötsligt fruktansvärt medveten om att det skulle den göra utan min existens med.

Efter ett tag blinkade det ca 50 m. från oss, en figur skymtade i snöyran, någon som körde på den andra, mötande körbanan hade ringt 112.

En ambulansförarare tog sig fram till oss och var förvånad över att vi mötte honom där på vägkanten.

Han hade fått samtal om en voltande bil. Jag skulle ha velat tacka denna okända, underbara människa som råkade möta en slirande bil någonstans vid Jönköping en vinternatt och som gjorde vad den kunde för att hjälpa. 

Det var när jag ställdes inför “döden”, en form av icke-vara som jag blev varse om mitt vara, min existens (May, 2005).

Döden är verkligen det som framhäver livet.

Döden blir en form av vägledare.

Jag blev djupt tacksam för livet. På ett sätt som inte går att beskriva med ord. Allt som livet erbjuder, det fruktansvärda och det underbara. Att få uppleva en existens är djupt chockerande och en form av kärlek.

Efter denna händelse har jag förändrats, jag har inte den där känslan av “det händer inte mig”, jag har förlorat den illusionen av sköld. Den ångesten som väcktes då, den existentiella ångesten, har trädit fram vid andra tillfällen med, och den har tagit död på flera versioner av mig själv på något vis. Det har gjort att jag vet att existensen inte är självklar. Icke-varat väckte mig för mitt vara.

Det är intressant för när jag verkligen låter mig “sjunka in” i den “vara” känslan, så känner jag mig inte som “Julia”. Julias ramar och unika drag suddas ut. Jag upplever det som att jag ser Julia utifrån. Och att jag är henne samtidigt för hon ger mig liv. Det är som att krossa en spegelbild och bara ha känslan kvar att gå efter. Sanningen om en sak finns i känslan av den, inte i tanken på den. 

“Att sluta känna sig som en teori i förhållande till sig själv” - May, 2005

Detta uttalande av en patient tycker jag beskriver upplevelsen.