Jag vill låta det ta tid

Jag vill låta mitt liv ta tid att leva.

Jag vill sjunka djupt ner i livet och uppleva allt jag kan. Jag vill ha tålamod med att lära mig nya sätt att leva på. Nya sätt att vara på som ibland känns ensamt, ångestfyllt och tomt – men som alltid leder mig till gemenskap, mod och en ny livskänsla om jag vågar navigera igenom det med nyfikenhet och tillit.

Jag vill känna tillit till att jag klarar av svårigheter, obehag och situationer jag först inte ser en lösning på, men som till slut visar sig vara själva vägen framåt. Det var inte en lösning på ett problem. Det fanns aldrig ett problem. Det var en vägledning. En livsfråga jag ställdes inför och som jag behövde besluta mig för, än en gång, vem jag vill vara och hur jag ska leva.

Och jag kommer aldrig komma fram till ett svar. Jag lever med den frågan som med en älskare vid min sida. Den ger mitt liv mening och en riktning. Det ger sällskap i ett liv som är ensamt och tomt om jag inte engagerar mig i det.

Livet levs i transformationer av oss själva. Ständiga nya jag som formas av livet vi lever. De roller vi utvecklas i. Det ansvar vi tar. Eller inte tar.

Kram, Julia. 🤍